Det här inlägget borde ha hetat något klatschigt i stil med, Hipp Hurra jag har varit i Istanbul. Men tyvärr hade det bara varit massa ljug, för jag kom aldrig så långt som till Istanbul. Jag kom ett par meter in i Turkiet och sedan var det slut på det roliga. I fredags kväll efter att ha hoppat upp och ner av glädje i flera dagar över den kommande resan, satte jag mig på en buss som skulle ta mig och mina två moldaviska vänner till Istanbul. Livet var underbart. Fyra dagar skulle vi vara där. Vi hade till och med lyckats tima resan så bra att vi skulle hinna spendera en dag med några vänner som var i Thessaloniki förra terminen, och som nu kommit upp till Istanbul över helgen. Tjo och tjim. Efter ca fyra timmars resa kom vi fram till gränsen. Att resa ut ut Grekland var inga problem, gränspolisen tittade lite extra på mina två vänners pass, men släppte sedan ut oss. Sedan kuskade bussen vidare en bit för att sedan stanna vid den turkiska gränskontrollen. Och då blev det tråkigare.
För mig personligen var det naturligtvis inga problem, svenskar behöver inget visum för att komma in i Turkiet, svenskar har magiska EU-pass och behöver knappt ens visa upp dem. Moldaviska pass är också magiska på sätt och vis. Magiska i det avseende att dess ägare inte släpps in någonstans. Innan vi reste hade vi kollat upp visumreglerna minutiöst, och vad vi fått veta var att Moldaver måste ha visum, och att dessa visum kan köpas på gränsen. Det finns ett visumkontor på gränsen och alla vi känner som redan åkt från Thessaloniki till Istanbul och som behövt visum, har fått köpa dem där. Det visade sig tyvärr inte fungera för moldaver. Vi bråkade och tjatade och pratade med poliser, visumkontoret och ännu fler poliser. Det hjälpte inte. För att de skulle kunna ta sig in i Turkiet var de tvugna att antingen gå till ett turkiskt konsulat eller korsa gränsen med flygplan. För på flygplatsen går det nämligen att köpa visum om man är Moldav.
Efter en halv evighets bråkande blev vi beordrade att ta vårt bagage från bussen, som sedan skumpade i väg mot Istanbul utan oss. Där stod vi, kl halv fyra på morgonen mitt ute i ingenstans med besvikelse-tårar i ögonen och undrade vad vi skulle göra, och hur vi skulle komma hem. Vi fick åka turkisk polisbil tillbaks till Grekland. Och det var ju spännande i alla fall. Grekiska polisen var dock snäll och hjälpsam. De satte fram tre rangliga pinnstolar i ett stort kalt rum där vi fick sitta medan de förhörde sig om var vi hade tänkt ta vägen nu och dubbelkollade att tjejerna verkligen hade giltigt uppehållstillstånd för grekland... Det åter kanske inte så trivsamt, men det var i alla fall vänliga. Och sedan kollade de upp bussar tillbaks till Thessaloniki åt oss och ringde en taxi. Med taxi åkte vi sedan in till Alexandropolis där vi tog bussen hem till Thessaloniki igen. Kl 10 på förmiddagen var jag tillbaks i lägenheten. 12 timmars resa, och allt vi lyckats se var insidan av en turkisk polisbil och en grekisk gränspolisstation. Jag vet inte riktigt om det var värt besväret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar