Fortsatta drömmar om Istanbul

Förhoppningsvis kommer jag ta mig till Istanbul trots allt. Mitt resesällskap har nu varit på turkiska konsulatet och rett ut visumreglerna, så om allt går som det ska kommer vi åka någon gång efter 15 juni. Kanske. Jag förväntar mig inget. Saker kan förändras, visumregler ändras och turister stoppas vid gränsen. Jag får hoppas på det bästa. Men först ska jag avsluta terminen. Den gångna veckan har jag skrivit fyra tentor och nu återstår bara en munta och inlämning av fem PM. Sen blir dedt glada hattar och serpentiner.

Galet

Incidenten på campus som ledde till att biblioteket stängdes för dagen och resten av helgen var snäppet värre än vad jag först förstod. Enligt Kathimerini ska tydligen två av universitetets säkerhetsvakter ha blivit attackerade av 30 maskerade figurer som gick till attack med påkar och cementklumpar. En av vakterna hade dessutom fått sina kläder av slitna. Som det ser ut och från vad jag har hört ryktesvägen ska det dock inte ha varit arga studenter som stod bakom attacken, utan utomstående huliganer som tog tillfället i akt att bråka lite. Med en pågående konflikt på universitetet som ursäkt och med campus som "fredad zon" från poliser, var vakterna förmodligen ett ganska lätt byte.

http://www.ekathimerini.com/4dcgi/_w_articles_politics_100003_31/05/2008_97264

Arga studenter

Det är strejk igen. Det händer ganska ofta, ibland hämtas inga sopor på två veckor, andra gånger försvinner elektrisiteten och vissa dagar går inte bussarna som de ska. Inte så dramatiskt, man vänjer sig. Rätt som det är strejkar studenterna också. Det brukar inte märkas så mycket, lite extra många arga affisher och banderoller och lite demonstrationer och instälda föreläsningar. Nu är alltså strejk på universitetet igen. Fast den här gånger verkar vissa lite argare än vanligt. Jag har inte riktigt fått klämm på vad de är så arga på, men jag tror det beror på att det talas om att införa terminsavgifter. Och det kan man ju förstå att folk vill protestera mot, det skulle jag också göra om samma diskussion fördes i Sverige. Tyvärr finns det ju alltid folk som går lite för långt. I dag på förmiddagen när jag drack kaffe på campus berättade en grekisk kompis (min enda källa till information, utbytesstudenter är hopplöst oinformerade om vad som händer) att universitetets rektor blivit nedsalen av några studenter när han försökte underteckna något papper de inte tyckte han skulle underteckna. Jag vet inte exakt vad som hände, men så här stod det i tidiningen idag;

"The rector of Aristotle University, Anastassios Manthos, was in stable condition in the hospital yesterday after hitting his head during scuffles with students on Wednesday. Employees at the university staged a four-hour work stoppage in protest as the school's departments issued statements condemning the incident. Aristotle's vice rector, Athanassia Tsatsakou, said the government was partly to blame for the upheaval for being inflammatory in its statements against state universities but she also accused leftist parties of applying double standards."

Hur mycket mer bråk det kommer bli är ju svårt att veta, men för en timme sedan ringde samma kompis och sa åt mig att jag måste lämna biblioteket eftersom det var bråk utanför. Jag hade som tur var redan gått hem, så jag missade den dramatiken. Men biblioteket stängde för dagen och kommer inte öppna igen förren på måndag. Jag vet inte om bråket var så allvarligt, men tydligen var det tillräkligt för att bomma igen biblioteket.

thessaloniki är en snygg stad

Tiden går för fort

Insåg här om dagen att jag ska åka hem snart. Det kom som en chock. Jag trodde på något sätt att jag skulle vara här för alltid. Ett år är ju jätte lång tid. Tyvärr visade det sig att det inte var det. Tiden har gått så fort och jag känner mig inte alls redo att åka hem än. Därför lever jag i total förnekelse. Har inte ens bokat biljett hem än. Och det är ju ganska korkat eftersom priserna säkert bara stiger och stiger ju längre jag väntar... Men det är varmt och soligt här. Och livet går lite långsammare. Och fetaost är gott. Och vildhundarna på gatorna är ju ganska söta. Och det allmänna kaoset jag irriterat mig så mycket på, gör faktiskt bara livet lite minde tråkigt. Så hejja kaoset också.

Drömmen om Istanbul

Det här inlägget borde ha hetat något klatschigt i stil med, Hipp Hurra jag har varit i Istanbul. Men tyvärr hade det bara varit massa ljug, för jag kom aldrig så långt som till Istanbul. Jag kom ett par meter in i Turkiet och sedan var det slut på det roliga. I fredags kväll efter att ha hoppat upp och ner av glädje i flera dagar över den kommande resan, satte jag mig på en buss som skulle ta mig och mina två moldaviska vänner till Istanbul. Livet var underbart. Fyra dagar skulle vi vara där. Vi hade till och med lyckats tima resan så bra att vi skulle hinna spendera en dag med några vänner som var i Thessaloniki förra terminen, och som nu kommit upp till Istanbul över helgen. Tjo och tjim. Efter ca fyra timmars resa kom vi fram till gränsen. Att resa ut ut Grekland var inga problem, gränspolisen tittade lite extra på mina två vänners pass, men släppte sedan ut oss. Sedan kuskade bussen vidare en bit för att sedan stanna vid den turkiska gränskontrollen. Och då blev det tråkigare.

För mig personligen var det naturligtvis inga problem, svenskar behöver inget visum för att komma in i Turkiet, svenskar har magiska EU-pass och behöver knappt ens visa upp dem. Moldaviska pass är också magiska på sätt och vis. Magiska i det avseende att dess ägare inte släpps in någonstans. Innan vi reste hade vi kollat upp visumreglerna minutiöst, och vad vi fått veta var att Moldaver måste ha visum, och att dessa visum kan köpas på gränsen. Det finns ett visumkontor på gränsen och alla vi känner som redan åkt från Thessaloniki till Istanbul och som behövt visum, har fått köpa dem där. Det visade sig tyvärr inte fungera för moldaver. Vi bråkade och tjatade och pratade med poliser, visumkontoret och ännu fler poliser. Det hjälpte inte. För att de skulle kunna ta sig in i Turkiet var de tvugna att antingen gå till ett turkiskt konsulat eller korsa gränsen med flygplan. För på flygplatsen går det nämligen att köpa visum om man är Moldav.

Efter en halv evighets bråkande blev vi beordrade att ta vårt bagage från bussen, som sedan skumpade i väg mot Istanbul utan oss. Där stod vi, kl halv fyra på morgonen mitt ute i ingenstans med besvikelse-tårar i ögonen och undrade vad vi skulle göra, och hur vi skulle komma hem. Vi fick åka turkisk polisbil tillbaks till Grekland. Och det var ju spännande i alla fall. Grekiska polisen var dock snäll och hjälpsam. De satte fram tre rangliga pinnstolar i ett stort kalt rum där vi fick sitta medan de förhörde sig om var vi hade tänkt ta vägen nu och dubbelkollade att tjejerna verkligen hade giltigt uppehållstillstånd för grekland... Det åter kanske inte så trivsamt, men det var i alla fall vänliga. Och sedan kollade de upp bussar tillbaks till Thessaloniki åt oss och ringde en taxi. Med taxi åkte vi sedan in till Alexandropolis där vi tog bussen hem till Thessaloniki igen. Kl 10 på förmiddagen var jag tillbaks i lägenheten. 12 timmars resa, och allt vi lyckats se var insidan av en turkisk polisbil och en grekisk gränspolisstation. Jag vet inte riktigt om det var värt besväret...