När jag bokade min resa tillbaks till grekland var jag som med det mesta lite sent ute. Det betyder att det bara fanns dyra biljetter kvar. I ett försök att spara lite pengar valde jag att i stället för att flyga direkt till Thessaloniki åka till Aten för att därefter ta tåget hem. Det kändes som ett enormt smart drag just då. Skillnaden i pris var ca 1000 spänn och det är ju faktiskt ganska mycket. Tyvärr minskade prisskilnaden ganska rejält när jag köpte tågbiljetten. Det gick nämligen bara att åka med expresståget vilket går på ca 50 euro. Jämfört med snigeltåget som normalt kostar 11 var det ju lite mycket.
Att spara ca 500 kr på att ta atenvägen kändes i går inte särskilt prisvärt. När jag mellanlandade i Budapest mötte jag upp med min lägenhetskompis Monica på en kaffe. Hon tillskillnad från mig skulle åka direkt till Thessaloniki. Redan nu började jag fundera på smartheten i min snålhet, våra plan lyfte på samma gång, men när hon kom hem till lägenheten vid halv fem hade jag fortfarande inte ens lämnat Atens flygplats. Det blev inte bättre av att jag från planet faktiskt såg Thessaloniki komma och försvinna långt där under oss... Aten var alldeles för varmt för mina tjocka svenska vinterkläder och jag svettades som en gris när jag släpade mina enorma väskor genom tunnelbanan för att komma in till järnvägsstationen.
Väl där visade det sig att stationen inte var så väldigt trivsam. Efter två veckor hemma i Dalarna hade min toleransnivå för läskigheter gått ner radikalt. Utanför stationen stod klungor med unga män med pundaraktiga utseenden som ropade efter mig när jag kånkade förbi med mina väskor. En av dem gick två steg bakom mig ända in i avgångshallen och frågade gång på gång om jag hade eld. Lite senare när en uppenbart påtänd man klädd i T-shirt som visade hans underarmar som var täckta av kanylmärken kom fram, kände jag mig snudd på rädd. När han sen inte ville gå därifrån utan fortsatte stå där och mumla lovade jag mig själv att aldrig försöka vara sparsam någonsin igen. Så här i efterhand var det väl inte så dramatiskt, särskilt som vänthallen i övrigt var fylld av pensionärer och tillsynes fredliga människor, men jag var lite för trött för att orka vara något annat än den rädda lantis jag faktisk är. De fyra och en halv timme som tågresan tog satt jag inklämd mellan fönstret och en tjock gammal gubbe som pruttade. Hela tiden. Han var visserligen snäll och fin och hjälpte mig med väskan, så det var i alla fall inte läskigt. Men det var i ändå ganska otrevligt. Halv ett efter 16 timmar på resa kom jag hem, åtta timmar senare än om jag flugit direkt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar