Det där med att inte vara man

Här om dagen fick jag ett par smakprov på hur långt grekerna kommit med jämställdheten. Tyvärr blev jag inte positivt överraskad.

Exempel nr 1: En kompis (tjej) ringer för att beställa pizza. Mannen som svarar har lite svårt att förstå engelska och vet inte heller var vår gata ligger. Min vän försöker i tio minuter att förklara vilket område vi bor och att det är nära stadion. Han vägrar förstå och ber till slut att få prata med en man i stället. Hon räcker över telefonen till närmsta kille som upprepar exakt det hon nyss sagt. Plötsligt är det för pizzakillen glasklart var Matsi ligger. Innan de lägger på luren säger han till min kompis att det kanske vore bättre om hon lät en man sköta beställningarna nästa gång.

Exempel nr 2: I klassrummet. Vi har lektion, läraren sitter vid katedern och pratar om adjektiv när hon av misstag råkar välta en stor fläkt som står på golvet bredvid henne. Hon försöker dra upp den från golvet men trasslar in sig i sladden och liksom fastnar. Hon inser att hon för att komma ur situationen behöver lite hjälp och ropar -hjälp, jag behöver en man, jag behöver en man! Det lustiga med det hela var att alla killarna satt längst bak i klassrummet och minst åtta tjejer satt närmare till för att hjälpa henne. Men det är förstås, vi kvinnor förstår oss ju inte på teknik, så det behövs nog en man för att lyfta upp en fläkt ett golvet...